“Varför livet är för kärt för att lämna bakom sig…”

Söndagen den 19 november 2023 kl 10.50 hände det. Stroken slog till hårt och resolut efter att jag kräks 6-7 gånger den natten. Jag kände att jag ramlade åt höger ner mot sängens vänstra fotända och blir liggandes nära kanten.

Senare glider jag ner från sängen och hamnar under den med högerarmen låst mellan kroppen och sängbenet. där ligger jag fast och kan inte komma upp. Senare kom min fru, DominiQue in och fick syn på mig och försökte lyfta/dra upp mig, men det var ju hopplöst att lyfta 90 kilo människa.

Tiden gick… Jag vet inte hur länge men hon sa att ambulansen inte tog lång tid på sig, ca 25-30 min. Ambulanspersonalen bedömde mig. Dom fick inga svar av mig men jag tror mig minnas att de kopplade upp mig mot ambulansens EKG enheter så fort de bara kunde.

Allt gick så fort, men samtidigt långsamt…

Sedan bar det av till SÄS (Södra Älvsborgs Sjukhus). Väl på sjukhuset gick det fort till rätt avdelning. Först akutintaget sedan strokeavdelningen. Där var jag i 3 dagar innan jag placerades i Rehabiliteringsmedicinska avdelningen 10. Teamet som kopplades runt mig var både de bästa läkare jag stött på någonstans i vårdvärlden. Arbets- & Fysioterapeuter förutom den bästa av vårdpersonal som finns (tycker jag i alla fall). Vilket pepp och driv de hade med en glädje jag inte trodde fanns i Svensk vårdkedja.

Nu gällde det att tillfriskna och träna till 100 procent. Något jag var stolt över att veta, är att hemma väntade minsann ett träningsgym. Bra start om man nu tänker sig in i att jag genomgått en stroke. Vi var ett gäng olika patienter på denna avdelning med skiftande grad av skador så jag kände mig inte ensam om man nu kan säga så.

Jag var fast besluten att komma tillbaka.

Under 2 månader och 4 dagar hinner man utveckla fin vänskap med både patienter och personal. Personalen döpte tre av oss till “De tre vise männen” av den anledningen att vi alltid försökt sitta ihop och prata om allt som hände och kom upp. Det blev nästan en “regel” att om någon av personalen frågade vart någon patient var någonstans, så blev svaret: Fråga de tre vise männen!

Jag är fast besluten att min rehabilitering gick så bra och så fort, eftersom det var en glädje i att träffa dessa härliga människor, patienter som personalen, läkare och terapeuter. Ni gjorde min tid där! Det som dock har satt sig kvar i både kropp och själ är de närmaste i detta gäng … ”De tre vise männen.”

Tre män som “hittade” varandra där med olika åkommor och fick tiden att vara lite enklare och gladare.. Vi umgicks, pratade och hade mycket trevligt men också väldigt roligt där skratten avlöste varandra som fick tiden att röra sig lite extra fort.

Martina, Ulf, Bella, Linda, Zolt, Ida, Isabella och många fler. Jag tackar er för den tiden! Tack Per – Lasse – & Jag själv. ”De tre vise männen” Och tack älskling för att du är du och att du ringde.

Från rullstol till mitt nya jag!

Efter utskrivningen från sjukhuset 25 januari och den rehabträning som erbjöds, så fick jag möjligheten att fortsätta min återuppbyggnad på närmare håll i Bollebygd, inte så stort tänkte jag – men ändå rehabiliteringsmöjligheter som jag glädjande såg fram emot. Den morgonen vid frukostbordet skulle inte bli någon vanlig morgon. Det skulle visa sig att livet fick en fin skjuts i rätt riktning.

Jag tror aldrig att jag har varit mer glad och upprymd över att få en chans att på egna ben ta mig till träningen, dock med sjukresa komma till rehabvården.

Men den där morgonen skulle visa sig vara mer än en fin morgon, den blev den bästa morgonen ever, då jag fick ta över frugans telefon eftersom vi hade ringt upp Genki, ett gym som i första kollen verkade vara ett vanligt gym, men som inte alls var det vanliga gymmet jag var van vid.

Det fick vi veta ganska snabbt efter jag fått pratat med Jonas, det visade sig vara ägaren själv som blev ett i mig det kanske härligaste och varmaste samtal om hälsa, träning, medlemsskap och roliga tokigheter som avlöste varandra. Utan att tveka kände jag den där värmen när man connectar med någon och från den stunden blev jag klar i att detta ville jag inte missa. Sa jag att det bara fanns 26 st platser kvar för tecknande medlemmar?

Här gäller det att ta den unika chansen tänkte jag!

Jag uttryckte väl mig att jag blev glad och upprymd när jag fick komma till rehabvården! Men nu var jag/vi påväg att koka över efter samtalet med Jonas om Genki. 😃

Detta gym är av den varma känslan, och så fort du tar steget över deras tröskel ser man varför…

Du möts av en lounge av det sköna slaget och ett ombonat krypin där man kan hänga med träningskompisar. Givetvis med tillgång till kaffemaskin men att man även kan köpa sin kosttillskott, vitaminer mm.

Deras maskiner håller lika hög standard som Genkiteamet håller! Och om Jonas är varm så är alla övriga i teamet minst lika varma på ett lättsamt och naturligt sätt.  Helt underbara!

Att jag dessutom kan få en kroppsanalys (scanning) av en InBody 770 tillsammans med en personlig tränare gör ju inte det hela mindre exklusivt. Där fick jag en djupare uppfattning om och var man har svagheter och styrkor samt hur jag effektivt kan nå mina mål efter hälsoanalysen.

Kunde först inte gå, men nu står jag här idag!

Från att inte få benen att röra sig när hjärnan och ögonen vill det, till att åter kunna gå, går rimligtvis inte riktigt att beskriva när man bokstavligt tittat döden i ansiktet.

Och detta på vad jag förstått en ganska kort tid, från stroken 11 november till utskrivning 25 januari (2 månader och 4 dagar) gör att ju snabbare man kommer till träning där hjärnans synapser och kopplingar kan börja arbeta med vad kroppen utför och tar in, stärka hjärnans förbindelser samt förmåga att hitta nya vägar.

Detta gör att jag idag nästan obehindrat kan gå, cykla, träna samt leva ett aktivt liv bort från rullstolen och hjälpmedel. Som att slå en strike i bowling, fast bättre. Glad idag, tacksamt glad ❤️

Tack Jonas för att du byggde dig ett gym 💪 Och tack så hjärtligt alla övriga i Genkiteamet för all hjälp & stöttning ni utför, heder åt er!